Rikdom og klimautslipp henger sammen. Likevel blir byer i den rike del av verden kåret som «grønnest». Det er et paradoks, mener geograf Ståle Holgersen. Om det finnes rettferdighet på denne jorda, må CO2-utslippene ikke overstige 1 tonn per person og år. – Det finner vi kanskje i Kairo og Mumbai, ikke i «miljøbyene» Oslo og Stockholm.
Ulikhet og utslipp
Ståle Holgersen er dosent og forsker ved Universitetet i Uppsala, og har tidligere dissekert norsk klimapolitikk, der oljeinteressene sitter i førersetet. I en ny kronikk i Aftonbladet setter han søkelyset på ulikhetene – både i verden og i Sverige. Det er et ikke-tema i klimadebatten, som bør få mye mer oppmerksomhet, mener han:
«Sveriges kanske mest kända ‘hållbara’ stadsdelar är Västra hamnen i Malmö och Norra Djurgårdsstaden i Stockholm (…) Ur ett klimatperspektiv borde de burgnaste stadsdelarna snarare karakteriseras som problemområden. Den rikaste procenten i Sverige släpper i genomsnitt ut 43 ton CO2 per person och år, medan genomsnittet för Sverige är 8 ton. Medan den fattigaste hälften faktiskt reducerat sina utsläpp med 16 procent, så ökade den rikaste procenten sina utsläpp med 11 procent mellan 1990 och 2015.»
Om vi i tillegg tar hensyn til at rike land har lagt det mest av sin forurensende produksjon til fattige land, og setter opp det som kalles et konsumbasert klimaregnskap, blir misforholdet enda tydeligere:
«Ska man överhuvudtaget kunna placera ‘världens grönaste städer’ i det globala nord måste man ignorera konsumtion. Hela arbetet med att profilera Malmö, Stockholm eller Uppsala som världsledande hållbara städer skulle fullständigt bryta samman om man tittade på vad invånarna konsumerar.»